Åh, vad skönt att vara hemma igen. Mamma och pappa var över en snabbis och flyttade frysen, för imorgon kommer golvläggarna och fixar mitt köksgolv. Hoppas bara att de inte kommer för tidigt, för jag jobbar ju faktiskt kväll imorrn.

Ja, måste ju åter igen nämna hur underbart det är att inte ha några tvkanaler. Kvällens program är en finsk dokumentär om något gammalt järnvägsbygge i Sovjet:

Järnvägen Baikal-Amur var Sovjetunionens sista jätteprojekt. 3500 kilometer räls och 200 stationer blev resultatet av komsomolbrigadernas ansträngningar. Ungdomarnas heroiska arbete utnyttjades flitigt i den sovjetiska propagandan och några av ledargestalterna blev nationella hjältar. Ändå blev den praktiska nyttan av trettio års vedermödor förvånansvärt begränsad. (från tv.nu)

Om det är någon som läser det här i efterhand och känner att den verkligen missat något kan man säkert se den på svt play. Jippie.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att det är larvigt att komma nu, efter hundra år av tystnad (föregångna av hundra år av gnäll) och säga att jag är så himla lycklig. Jag är verkligen det! Det hade jag aldrig kunnat tro... Mitt liv har blivit så fantastiskt att jag är glad fö...

Den där pojkvännen jag hade en gång i tiden (senast jag använde den här bloggen) gjorde jag slut med för länge sedan. Och den eländige H kommer nog aldrig bli ett helt avslutat kapitel... Inte ens när han nu snart ska ha barn med sin nya tjej känns...

Typ.

Ibland saknar jag den här bloggen lite. Typ nu, när det händer något i mitt huvud som jag inte vågar skriva om i min offentliga blogg, för då kommer han läsa det. Vem han? Någon som kan gissa? Ja just det... Han. Med stort H....

Jag funderar på att lägga ned bloggande. Inte totalt, men den här bloggen. Det är en tanke som växt fram hos mig de senaste veckorna. Så uppdaterar jag lite dålig beror det på att jag inte riktigt vet om jag har lust. Mina vänner kommer snart att upp...