Det är inte hur man har det. Det är hur man tar det

Och när man längtar tar saker tid

Det är nåt mellan oss. Mellan oss o världen

För långsamt för snabbt men aldrig i takt

Vi vill ju bara andas. Sova o andas omvartannat inget mer

Ibland gör man rätt. Ibland gör man fel. Lev med det

Ibland gör man rätt. Ibland gör man fel. Lev med det

Drömde inget i natt, tror jag. Det var bara mörker, svart. Men det kan mycket väl ha varit så att drömmarna snurrade runt där under. Ofta kommer det efteråt. Ofta fattar jag inte förrän efter ett tag att jag drömt, och att det varnågot riktigt sjukt.

Ska försöka somna snart. Det känns som att det kommer bli en jobbig natt, hemsökt av konstiga drömmar, så verkliga att jag knappt vet om de är på riktigt eller inte. Det är sjukt läskigt. Det är därför jag inte vill somna, även om min kropp skriker efter sömn.

Orkar inte rensa inkorgen i mobilen, men tittade igenom den lite. Har bara tre sparade sms från H. Många från Popsnöret. Och på tal om snöre.. hela halsen känns ihopsnörd när jag läser ett fem veckor gammalt sms från Popsnöret där det står "Hej, hur är allt? Puss". Inget särskilt med ett sånt meddelande egentligen. Men det är från honom som jag tappade innan det hann bli något. Det är synd. Det är väl därför det gör så ont. Fan fan fan

Har lovat min syster, som har hand om bemanningen på jobbet imorgon, att komma in redan klockan sju imorgon eftersom en tjej blev sjuk och inte kan komma. Självklart, eftersom det betyder att man får gå hem en timme tidigare!

Midsommarafton kommer för min del att firas med Systeryster och hennes kompisgäng på Långholmen. Har vi tur följer Limpan med också, om inte hennes nya stjärnskott lyckas övertala henne att följa med ut till landet..

Nu ska jag faktiskt försöka sova. Har till och med tagit ett bad med en avslappnande badbomb + badolja för att underlätta insomningen lite. Natti natti.

Jag åker rätt mycket känslomässig berg- och dalbana nu för tiden. Upp och ned för minsta lilla.

Jag har perioder då jag inte orkar känna något alls. Eller inte kan, fastän jag försöker. Andra gånger, som nu, känner jag allting så tydligt, så starkt att det är läskigt. Jag vet inte vad som är svårast - att känna allt så starkt med sån styrka - eller att inte känna någonting.

Ett exempel, på hur mina känslor hoppar fram och tillbaka nu. Såg att det att det skulle börja ett avsnitt av Criminal minds för en liten stund sedan och blev så så lycklig för det är en av mina favoritserier. Något att titta på innan läggdags, tänkte jag. Zappade förväntansfullt över till femman - bara för att upptäcka att det var ett GAMMALT avsnitt. Ett som jag redan sett flera gånger. Och så brast jag i gråt. Jag var så besviken. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Nu har jag lugnat mig lite. Angående Criminal minds alltså. Men berg- och dalbanan bara väntar på att rulla igång igen..

Jag kommer få lunginflammation och blåskatarr efter den här natten. Bombis.

Kom hem för kanske 20 minuter sedan och har värsta frossan. Men det kan ju lika gärna vara för att jag är nere som för att jag suttit utan kofta ute för länge.

Jag vet inte vad som händer med mig. Jag känner mig lite självdestruktiv, men på ett jävligt löjligt sätt. Inte så att jag förstör hela mitt liv, men det känns som att jag förstör mina chanser att bli lycklig.

Det dröjde längelänge innan Popsnöret kom, och när vi väl hittade varandra var jag jättenervös och hispig. Vi pratade lite, kramades, drack öl. Hans kompisar drog upp honom på dansgolvet en stund, och han verkade glömma mig totalt. Kallsvetten och paniken kom.

När han kom tilbaka efter två minuter, som kändes som två timmar, behövde jag springa iväg till damrummet och... pudra näsan. När jag återvände var han borta, så jag började prata med en tjej från Göteborg, men när hon skulle gå återvände ångesten och trycket över bröstet? Vart fan var Popsnöret? Jag var ju alldeles ensam.

Det var så mycket folk, helt sjukt mycket, och alla knuffades, svettades, trampade på fötterna, var fulla och ramlade omkring. Ångest ångest ångest och panik. Försökte ringa honom, men han svarade inte, så jag skickade ett sms och bad om ursäkt över att jag var tvungen att sticka. Gick därifrån vid kvart i tre, och satte mig vid vattnet.

Utan kofta. Utan sällskap. Tog av mig skorna, och satt där och skakade av gråt.

Det kom fram några stycken och försökte prata med mig, men jag ville inte. Jag ville bara sitta där och titta på skräpet som flöt omkring i vattnet och påminde om mig själv. Så jag satt där tills jag plötsligt reste mig och bara gick och gick, värsta kringelkroksvägen, tills jag kom till Centralen, som egentligen inte alls ligger långt därifrån. Där tog jag nattbussen, och när jag klev av gick jag ännu en promenad.

Jag vet att det är mest mitt eget fel att slutet på kvällen blev en flopp (början, med tjejerna, var jättemysig). Jag bara larvar mig och förstör för mig själv jämt.

Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad jag vill. Och jag vet fan inte vad jag håller på med.

Hela jag är en stor jävla paradox.

Sitter och målar naglarna rosa och lyssnar på Linkin park, för att om en stund åka in till stan och gå på konsert, förmodligen ensam (!) och låtsas att jag är lycklig och allt är frid och fröjd fastän det känns som om något äter upp mig inifrån.

Jag tror inte mina vänner vet hur lätt jag har att falla över kanten, ned i det bottenlösa hålet fullt av bitterhet, sorg och självömkan. Det krävs nästan ingenting. Det kan räcka med att jag hör en låt, känner en doft, läser en enda mening. Att någon struntar i att ringa, att min syster inte har tid när jag behöver prata, att jag kommer på att jag inte har mjölk hemma.

Det krävs nästan ingenting.