Jag mådde illa bara av att veta att vi var i samma stadsdel, samtidigt. Bara ett par kvarter från varandra. Det hade tagit en halvtimme att shotta mig aspackad, fem minuter att gå dit, en sekund att hitta honom, och två minuter att förolämpa hans tjej, bli tomatröd i ansiktet och inse att mitt liv är över, och sedan springa därifrån, snubbla i trappen och gråta hela den 20 minuter långa vägen hem.

Han, H, loggade precis in på msn. Jag vet att han inte kommer skriva något. Jag vet att han inte bryr sig, att han har sin (fula) tjej och sin "nya" bil och att  allt bara är helt åt helvete. Men jag får hjärtklappning. Har hjärtklappning. Blodet som susar i öronen, torr i munnen, torr i halsen. Jag kan inte resa mig upp, för då kommer jag falla när jag tänker på hur fel allt är. Fuck.

Han har skaffat en bil och en tjej. Jag vill mest bara dö. Men samtidigt vet jag att det hittills aldrig hållt länge mellan honom och någon över huvud taget sedan vi träffades.

Och när fan träffade han henne? Det var ju inte alls länge sedan han ringde och saknade mig och ville träffa mig och blaha blaha (ni kanske minns?). Så, egentligen, hur seriöst kan det här vara? Försöker intala mig att det inte kommer hålla. Men.. tomheten, kylan, hålet, jag känner inom mig. Jag vet inte. Kanske spyr jag snart.

Jag vill bli full, skitfull. Jag vill supa mig redlös. Dricka upp den oöppnade vinboxen och mina 6 öl och om det inte räcker för att försvinna, spritförrådet. Jag vill döda mina hjärnceller så jag slipper ägna tankeverksamhet åt att tänka på honom. Men jag börjar jobba om åtta timmar, så det är väl inte så jävla smart. Kan däremot satsa järnet på att göra det imorgon eftersom jag är ledig på måndag. Vet dock inte om det är så klokt med tanke på läkningen av min färska tatuering. Men det ger jag blanka fasen i faktiskt.

Fan, jag vill inte vara med längre. Han har träffat någon. H har träffat någon, jag är helt säker på det. Jag vill inte vill inte vill inte vara med vill inte vill inte vill inte

Vi har bytt låtar. Han gillade Good Shoes Blue eyes som jag skickade. Min favorit med dem faktiskt. Eller ja, det var ju därför jag skickade den.

Tror vi tänkte samma sak.

Det har varit så svårt, hela den här on/off-tiden med honom. 8-9 månader, eller vad det nu har varit. Länge i alla fall. Men nu, trots att han brutit sig tillbaka in i mitt liv IGEN och jag alltid får ångest och mår skit av det eftersom jag så gärna vill ha honom, nu känns det bra. Jag har inga förhoppningar, inga förväntningar, ingenting.

Jag tycker bara att det är kul att prata med honom igen. Och visst, jag kan erkänna att jag inte skulle banga på att ha sex med honom igen, det skulle jag aldrig banga. Men mitt hjärta rusar inte i 240, jag är inte yr och illamående av rädsla eller glädje eller förälskelse. Jag bara är. Jag tror att jag håller på att lära mig landa i det här, och han likaså.

Vem vet. Kanske blir det vi en dag. Kanske inte. Men hur det än blir ska jag försöka njuta av livet på vägen. Försöka. Men, ni som läser ofta, ni vet ju att det brukar gå sådär med det. Imorgon har jag väl gamla vanliga ångest igen. Kanske inte över det här, men över något. Bombsäkert. Men nu ska jag bara vara glad och försöka somna så jag får i alla fall några timmar sömn innan första dagen tillbaka på jobbet.

Ännu en kväll på msn med H. Vad är det som händer? Jag fattar ingenting.

Det är ju inte så att jag tror att han plötsligt blivit tokkär i mig bara för att han vill prata lite. Men jag undrar ändå lite vad det är han håller på med. Det hade ni också gjort om ni var jag..

En lång konversation om svåra och jobbiga saker, om oss, om att det alltid blir som det blir.

"Att du alltid lyckas... Charmig som...ja, saknar ord. Du får i alla fall alltid till det! Förstår mig bara inte på dig...eller vad du gör med mig...SUCK!"

Det kommer ju från rätt käft.

Sedan ringde han. Det kändes konstigt att höra hans röst. Så nära men ändå så långt borta. Jag kommer inte säga att det är oförnuftigt, jag har lagt ned det, jag har gett upp. Det är ingen idé att tänka så, för när jag ser dig på stan, på krogen.. då är det kört.

Säger han, H, att han lagt ned sitt logiska tänkade? Har jag en chans? Vill jag ha det? Orkar jag försöka? Och skulle jag vilja och orka försöka - skulle det vara för att jag fortfarande vill ha honom, eller för att jag inte vill tänka på Popsnöret?

Hela jag är ut och in. Jag kan inte tänka.

"Du blir ju ändå bara besviken på mig i slutändan ändå, right? Crazy det här...Hur länge har vi hållt på nu? 7, 8, 9 månader? "

Ja, säg det.. trodde inte du höll koll på det. Trodde det bara var jag. Trodde inte att du orkat lägga på minnet att jag över huvud taget existerar.. Du säger att du inte är eller kan bli den jag vill ha - fattar du inte att du hela tiden var den jag ville ha? Den som jag aldrig kommer glömma. Aldrig riktigt kommer komma över.

Jag vet inte om man kan kalla oss för en kärlekshistoria. Världens konstigaste kärlekshustoria kanske. Eller så är det bara tragiskt.

Det här blev säkert helt osammanhängande och så men jag orkar inte läsa igenom det just nu. Trettio minuter på telefon med H är omskakande nog.