Jag ville se en film som gjorde ont, en sån som skär i en. Som att bli karvad i med en glasbit, typ. Tracey fragments gjorde lite ont - sen ville jag ha mer. Men samtidigt kände jag att jag inte klarar av det idag. Så det fick bli 27 dresses istället - men vafan, jag är så blödig, så jag grinade halva filmen ändå.

Det är skönt att bo ensam. Jag kan ligga i sängen och titta på film, iklädd pyjamas, och äta chips eftersom jag inte orkar göra mat, jag kan ha rullgardinerna neddragna hela dagen och strunta i att tända lampan. Och det är ingen som tjatar på mig. Ingen tjatar på mig, för ingen vet..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att det är larvigt att komma nu, efter hundra år av tystnad (föregångna av hundra år av gnäll) och säga att jag är så himla lycklig. Jag är verkligen det! Det hade jag aldrig kunnat tro... Mitt liv har blivit så fantastiskt att jag är glad fö...

Den där pojkvännen jag hade en gång i tiden (senast jag använde den här bloggen) gjorde jag slut med för länge sedan. Och den eländige H kommer nog aldrig bli ett helt avslutat kapitel... Inte ens när han nu snart ska ha barn med sin nya tjej känns...

Typ.

Ibland saknar jag den här bloggen lite. Typ nu, när det händer något i mitt huvud som jag inte vågar skriva om i min offentliga blogg, för då kommer han läsa det. Vem han? Någon som kan gissa? Ja just det... Han. Med stort H....

Jag funderar på att lägga ned bloggande. Inte totalt, men den här bloggen. Det är en tanke som växt fram hos mig de senaste veckorna. Så uppdaterar jag lite dålig beror det på att jag inte riktigt vet om jag har lust. Mina vänner kommer snart att upp...