Jag tänker stanna här. Jag tänker sova i köket. Hoppas sängen får plats, annars blir det fan sovsäck. Det är bara ett par dagar, sedan är rummet klart och jag kan bo där igen, men jag har verkligen ingen lust att gå hem till mamma.

Det är inget fel på min mamma, på min familj. Jag älskar dem. Men jag får panikångest när jag tänker på att sova där igen. Jag har flyttat. Jag vet att jag alltid är mer än välkommen dit, men jag kommer aldrig aldrig kunna tänka på det som mitt hem. Jag kan inte förklara, jag vet att det låter konstigt, men jag har väl något problem. Jag vet inte.

Mitt hem är min borg. Min trygga punkt. Här stannar jag kvar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att det är larvigt att komma nu, efter hundra år av tystnad (föregångna av hundra år av gnäll) och säga att jag är så himla lycklig. Jag är verkligen det! Det hade jag aldrig kunnat tro... Mitt liv har blivit så fantastiskt att jag är glad fö...

Den där pojkvännen jag hade en gång i tiden (senast jag använde den här bloggen) gjorde jag slut med för länge sedan. Och den eländige H kommer nog aldrig bli ett helt avslutat kapitel... Inte ens när han nu snart ska ha barn med sin nya tjej känns...

Typ.

Ibland saknar jag den här bloggen lite. Typ nu, när det händer något i mitt huvud som jag inte vågar skriva om i min offentliga blogg, för då kommer han läsa det. Vem han? Någon som kan gissa? Ja just det... Han. Med stort H....

Jag funderar på att lägga ned bloggande. Inte totalt, men den här bloggen. Det är en tanke som växt fram hos mig de senaste veckorna. Så uppdaterar jag lite dålig beror det på att jag inte riktigt vet om jag har lust. Mina vänner kommer snart att upp...