En lång konversation om svåra och jobbiga saker, om oss, om att det alltid blir som det blir.

"Att du alltid lyckas... Charmig som...ja, saknar ord. Du får i alla fall alltid till det! Förstår mig bara inte på dig...eller vad du gör med mig...SUCK!"

Det kommer ju från rätt käft.

Sedan ringde han. Det kändes konstigt att höra hans röst. Så nära men ändå så långt borta. Jag kommer inte säga att det är oförnuftigt, jag har lagt ned det, jag har gett upp. Det är ingen idé att tänka så, för när jag ser dig på stan, på krogen.. då är det kört.

Säger han, H, att han lagt ned sitt logiska tänkade? Har jag en chans? Vill jag ha det? Orkar jag försöka? Och skulle jag vilja och orka försöka - skulle det vara för att jag fortfarande vill ha honom, eller för att jag inte vill tänka på Popsnöret?

Hela jag är ut och in. Jag kan inte tänka.

"Du blir ju ändå bara besviken på mig i slutändan ändå, right? Crazy det här...Hur länge har vi hållt på nu? 7, 8, 9 månader? "

Ja, säg det.. trodde inte du höll koll på det. Trodde det bara var jag. Trodde inte att du orkat lägga på minnet att jag över huvud taget existerar.. Du säger att du inte är eller kan bli den jag vill ha - fattar du inte att du hela tiden var den jag ville ha? Den som jag aldrig kommer glömma. Aldrig riktigt kommer komma över.

Jag vet inte om man kan kalla oss för en kärlekshistoria. Världens konstigaste kärlekshustoria kanske. Eller så är det bara tragiskt.

Det här blev säkert helt osammanhängande och så men jag orkar inte läsa igenom det just nu. Trettio minuter på telefon med H är omskakande nog.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att det är larvigt att komma nu, efter hundra år av tystnad (föregångna av hundra år av gnäll) och säga att jag är så himla lycklig. Jag är verkligen det! Det hade jag aldrig kunnat tro... Mitt liv har blivit så fantastiskt att jag är glad fö...

Den där pojkvännen jag hade en gång i tiden (senast jag använde den här bloggen) gjorde jag slut med för länge sedan. Och den eländige H kommer nog aldrig bli ett helt avslutat kapitel... Inte ens när han nu snart ska ha barn med sin nya tjej känns...

Typ.

Ibland saknar jag den här bloggen lite. Typ nu, när det händer något i mitt huvud som jag inte vågar skriva om i min offentliga blogg, för då kommer han läsa det. Vem han? Någon som kan gissa? Ja just det... Han. Med stort H....

Jag funderar på att lägga ned bloggande. Inte totalt, men den här bloggen. Det är en tanke som växt fram hos mig de senaste veckorna. Så uppdaterar jag lite dålig beror det på att jag inte riktigt vet om jag har lust. Mina vänner kommer snart att upp...