Måste skriva det här medan jag kommer ihåg. Det verkar säkert lite konstigt, men det struntar jag i.

Såg en kille på tunnelbanan, vi satt mittemot varandra, och det kändes någonstans nästan som att jag kände honom. Fast jag vet att jag aldrig sett honom förut.

Han var väl i trettioårsåldern (och efter H så räknar jag faktiskt killar över 30 som killar) och höll ett par nycklar i handen. Han verkade allvarlig, grubblande. Hakan i handen, tittade ömsom in i den blanka fönserrutan, ömsom på medpassagerarna. Ja, det gör väl förstås de flesta när de åker tunnelbana. Men jag vet inte, det var något bara. Fånigt. 

Han klev av vid Centralen, och jag såg honom gå sakta genom folkmassan på perrongen. Han var fin på något sätt. Honom ser jag aldrig igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att det är larvigt att komma nu, efter hundra år av tystnad (föregångna av hundra år av gnäll) och säga att jag är så himla lycklig. Jag är verkligen det! Det hade jag aldrig kunnat tro... Mitt liv har blivit så fantastiskt att jag är glad fö...

Den där pojkvännen jag hade en gång i tiden (senast jag använde den här bloggen) gjorde jag slut med för länge sedan. Och den eländige H kommer nog aldrig bli ett helt avslutat kapitel... Inte ens när han nu snart ska ha barn med sin nya tjej känns...

Typ.

Ibland saknar jag den här bloggen lite. Typ nu, när det händer något i mitt huvud som jag inte vågar skriva om i min offentliga blogg, för då kommer han läsa det. Vem han? Någon som kan gissa? Ja just det... Han. Med stort H....

Jag funderar på att lägga ned bloggande. Inte totalt, men den här bloggen. Det är en tanke som växt fram hos mig de senaste veckorna. Så uppdaterar jag lite dålig beror det på att jag inte riktigt vet om jag har lust. Mina vänner kommer snart att upp...