vilken tur att jag har syrran och L när vännerna dissar och jag körde hem J. Kvarnen och fylla som vanligt istället. jippie..

Jag är så dum. Vet att J inte ens har åkt från Nyköping än, men jag har redan ångrat mig. Jag orkar inte. Jag vill inte ha sällskap, och inte av honom, inte i kväll. Jag vill bara läsa och vara ensam och lyssna på Markus Krunegård tills jag somnar. Men hur säger man det? Det kan jag väl inte göra? Jag får väl härda ut en kväll - men hur fan ska jag orka?

Har förresten fått min första kommentar. Av någon som tydligen inte har så stor koll på ny svensk musik. Eller vad vet jag, han kanske bara försökte vara rolig?

Jag kan, för er som inte vet, eller har listat ut det än, tala om att jag döper alla mina inlägg efter låtar eller textrader ur sådana. Så det så.

Trodde nästan att Per som faktiskt var en av de som påpekade för mig att jag borde byta blogg eftersom kommentarfunktionen inte fungerade i min gamla, skulle ha skrivit något vid det här laget. Per, har du övergivit mig? Skulle kännas jobbigt, där jag sitter i min jävla röra i det jävla Tyresö med min jävla pollenallergi och undrar vart fan mina kompisar tog vägen. (Förlåt att jag svär. Men ibland behöver man göra det.)

Det är lite dåligt med uppdateringar här nu känner jag, men det är så mycket att fixa med. J kommer hit från Nyköping ikväll och håller mig lite sällskap. Han verkar fortfarande nära ett hopp om att få till det.. men det kan han glömma.

J är en av mina närmare vänner, även om vi inte ses så ofta. Vi lärde känna varandra för sex år sedan, men det känns som hela livet. Vi har gått igenom mycket tillsammans, men det varken orkar eller hinner jag gå in på just nu. Jag ska ta och dammsuga lite med min nya dammsugare som jag fick av mamma idag. Gullemamma, hon visste att jag inte hade någon, och att jag inte har råd med en just nu.

 Så nu har jag en litenliten söt blå dammsugare från Bosch.

Har - av förklarliga skäl - inte kunnat blogga något förrän nu. Vi har haft fullt upp med flytten, och sedan kom några kompisar över på kvällen. Tyvärr drog alla utom E, som troget stannade kvar och höll mig sällskap och hjälpte till att mota bort ångesten lite.

Det känns hur konstigt som helt. Jag sitter i en lägenhet full med bokkassar och sopsäckar med kläder (det mesta andra är inpackat), utan köksbord (det är kvar hos mamma tills golvet är klart) och med endast tre stolar. Jag har inte orkat bädda i lakan än. Jag kan inte resa mig ur soffan. Vågar inte gå in i köket. Det här hade varit så mycket lättare om i alla fall någon av dem som lovat att sova över hade stannat kvar.