Och hur ska man kunna sova när grannen spelar hög och DÅLIG musik? Han/hon/den stör mig när jag försöker blunda och lyssna på Lasse Lindh (som jag inte kunnat lyssna på på så länge för att det gjort för ont, men mjukstartar med igen med You wake up at sea tac).

Jag vill varva ned, jag vill sova.

Håller förresten på att läsa igenom hela M's bloggarkiv. Jag känner igen mig i mycket av det han skriver. Våra bloggar är inte särskilt lika varandra, men på många ställen prickar han precis rätt in i mitt hjärta, nära taggen av ensamhet som faktiskt sitter där och som jag inte kan dra ut.

Får väl fortsätta läsa lite till så kanske jag kan sova sedan. Har kommit så långt som till september 2007.

Har tillbringat kvällen i soffan med datorn, Håkan Hellström, Markus Krunegård och tjuvlyssnat.se och borde väl gå och lägga mig nu så jag är pigg och glad imorgon kvart över åtta när jag ska vara på jobbet..

Egentligen borde jag vara skittrött med tanke på hur lite jag sov i natt. Men jag är pigg och uppspelt och har svårt att tänka mig hur jag ska kunna somna. Vet inte riktigt varför.

Imorgon blir det nog inte mycket bloggande att hurra för, för jag jobbar ett tolvtimmarspass, och sedan ska jag till Debban och se Johnossi och dansa sönder hela stället.. Men vem vet, det kanske blir en sen bloggning när jag kommer hem då. Fast då kommer det ju egentligen vara söndag. Så, ni får nöja er med ett par korta smsbloggningar imorrn!

Igår, onykter såklart, sade jag till H att "alla killar som är födda i Göteborg på 70-talet är fula. Förutom Håkan Hellström" och han låtsades bli sur och förnärmad. Hade nästan glömt bort det, men när jag körde igång Hurricane Gilbert kom jag att tänka på det igen.

Och det var ju en lögn. Jag verkar ha en förkärlek för göteborgare. Särskilt en.

Sov ett par timmar, eftersom det inte blev mycket sömn i natt. Kände mig visserligen helt utvilad ändå när jag vaknade i morse. Den lilla tid jag hinner sova när jag är med H så sover jag verkligen bra, jag har svårt att göra det annars. Jag känner mig trygg med honom, och jag älskar att halvt i sömnen känna honom kyssa mig i nacken, lägga sin hand på min höft, stoppa om mig med täcket.

Jag älskar att se honom nyvaken, när hans hår är alldeles rufsigt, och ögonen fortfarande är sömniga, och jag kan luta mig över honom och ge honom en kyss.

Fan, jag vill inte tänka på det här. Nu kommer vi säkert inte höras på hur länge som helst. Han kommer få sin jävla åldersnoja igen och inte våga träffas. För det är som en drog. Det enda jag kan tänka på är hur vackert det är när vi är tillsammans, och hur tomt det känns när vi inte är det..

Hoppas ingen kommer hit idag. Såvida det inte är H såklart, men han kommer inte komma, och jag tänker inte direkt fråga honom heller..

Jag vill vara kvar här i min bubbla och tänka på honom. Förlåt att jag tjatar om honom hela tiden. Men jag bloggar ju om mina tankar, och mina tankar finns hos honom just nu. Och för det mesta annars också..

Jag önskar att jag verkligen kunde skita i allt krångel i världen och bara leva för dagen, för nuet.

Jag önskar att jag vågade kasta mig in i det här helhjärtat, utan tvek. Jag önskar att han kunde göra det också.

"Det kommer bara sluta med att du blir en 25-årig frånskild tvåbarnsmamma och att jag blir alkoholist" försöker han skämta. Jag ser rädslan, men även hoppet, i hans ögon. Han vill vara med mig också. Men vi är så rädda för framtiden - för i andras ögon har vi inte ens en chans.

Just nu bryr jag mig inte om vad som händer om tio år, eller femton, eller knappt hur det ser ut om två. Jag tror ändå att vi skulle bli lyckliga.

Mitt hår luktar H. Mina kläder luktar H. Min säng luktar sex.

Eller, sängen har jag inte luktat på. Men man kan ju föreställa sig..

Var ju och hälsade på H när han spelade skivor igår (skivor som han tappade bort någonstans på vägen hem till mig). Jag var ju apnervös innan, men det gick bra.

Han kramade mig, han luktade på mitt hår, han hade saknat mig sa han.

Han åkte härifrån för en liten stund sedan,jag följde honom till bussen och gick en liten promenad sedan.

Vad som än kommer att hända så var det värt det. Tre månaders celibat, och sedan något sånt här - helt fucking otroligt.

"Är det något du vill att jag ska göra för dig?"

Ja, stanna här för alltid och lämna mig aldrig någonsin ! Men det vågade jag inte säga.

Fan. Jag är fortfarande för tagen för att kunna skriva något mer just nu. Jag återkommer. Och hörni, wish me luck. Håll tummarna för att det blir något den här gången, håll tummarna för att vi inte ska vara för fega igen.