Och så var det dags att gå upp igen..

Har drömt så mycket sjuka grejer i natt - att Nalle-Maja (ni vet Bamses dotter..) bodde på mitt jobb, och att hon fyllde år och jag skulle baka en tårta åt henne.

Att jag cyklade hela vägen till jobbet - från Tyresö till St eriksplan.Jag som hatar att cykla.

Att målar/tapetserarkillen var här och fixade färdigt hela lägenheten medans jag låg och sov. (Om det ändå vore så väl..)

Att en granne ville flytta in hos mig ett tag med sina 7 katter eftersom hennes tvättmaskin var trasig. "Jag är allergisk mot katter, och jag känner ju inte dig.." sade jag. Då hoppade hon ut från balkongen. Inte min som tur var, utan en balkong på åttonde våningen. Varifrån nu den våningen kom - mitt hus har bara fyra..

Hur fan hann jag med att drömma allt det där på typ 4½ timme? You tell me..

Fast ikväll känns det som att inte ens min favorit-stressa-av-coola-ner-musik funkar. Jag ska gå upp igen om bara lite drygt fem timmar. Känns det bra eller? Svar nej.

Ja, och när Billie the vision & the dancers åker fram i Media player såhär på kvällen är det för att jag försöker varva ned lite för att snart kunna sova.

Lars Lindquists röst kan faktiskt lugna ned mig.

Ah.. och de geniala texterna, den underbara musiken.. Hur skulle jag kunna leva utan det här?

Overdosing with you med Billie the vision & the dancers och Hello Saferide är bra. Riktigt bra. Har gillat den sedan första lyssningen, men föll rejält för den när jag och J såg Billie the vision på Nalen i höstas.

Men bäst är, såklart, I'm Pablo. Ja, och alla andra låtar med såklart. När det kommer till Billie the vision kan jag inte välja.

Äntligen hemma igen. Visst, jag älskar min familj, men jag blir så rastlös och lättirriterad när jag är där.

Men det var helt okej att äta en varm macka ochtitta på TV en stund (Desperate housewives, om jag inte sa det innan?) och småprata lite med mamma under reklampauserna.

Men som sagt.. det är verkligen verkligen skönt att vara hemma igen. Även om det känns som att jag håller på att bli helt knäpp. Har nästan glömt redan hur det är att bo tillsammans med andra.

Mamma ringde och frågade om jag inte skulle komma hem till henne snart. Det är väl lika bra att gå dit innan de ringer och tjatar igen. Måste ju trots allt se Desperate Housewives, och även om mitt programkort laddat med 60 kanaler kom idag har jag inte fått digitalboxen än och lever fortfarande med endast public service.

Det är rätt lyhört här. Jag kan höra grannarna prata ute i porten.

När H var här frågade han skrattande om jag trodde att grannarna hört något när vi hade sex.

"Jag tror inte det hörs så bra" sade jag.

"Men man kan ju hoppas, så fick de något att glädja sig åt" flinade han tillbaka.

Jag har verkligen kommit av mig. Har inte orkat packa tillbaka böckerna. Har inte orkat flytta ihop alla möbler till mitten av rummet. Har inte orkat leta fram mobilen som ligger i något hörn nånstans - hoppas ingen ringer, för jag orkar inte resa mig från det kallakalla repiga parkettgolvet som jag sitter och fryser på och lyssnar på The Decemberists.

Vad hände? Varför blev jag plötsligt så handlingsförlamad? Faktum är att.. jag orkar inte bry mig om det heller just nu.