Då var det ju jävligt dumt att packa upp böckerna, om han kommer och "målar" imorgon. Ned med dem i kassarna igen. FAN.

"Hej, jag heter Robin och jag är målare. Jag ska tydligen måla din lägenhet. Är det okej om jag börjar imorgon?"

Tydligen? Bra att du vet vad du håller på med.. Men MÅLA? Jag ska ju för fan få nya tapeter. Väl?

De var här i fem minuter, sedan gick de. Men det kändes ändå bra att träffa de små liven.

Det var först när de gick som jag insåg hur konstigt det faktiskt känns att inte träffa dem varje dag längre. Vi delade rum tills jag var nio, och har bott under samma tak i sexton och sjutton år, sedan de föddes. Jag har inte ens pratat i telefon med dem sen jag flyttade, bara lite på msn med L, och när jag varit hemma hos mamma har de inte varit där, eller suttit instängda på varsitt rum och spelat dataspel.

Jag ska bjuda hit dem på middag någon dag. Mina älskade småbröder.

Ska i alla fall träffa lilla L och hans kompis imorgon efter jobbet och kolla på en grej med dem. Sedan kanske jag kan övertala dem att ta en fika eller något?

Har nästan blivit lite sällskapssjuk av att bo ensam..

För cirkus tio minuter sedan sa mina småbröder att de var på väg hit. "Vi går hemifrån nu."

Har de gått vilse eller? Blivit rånade? Mördade? Brutit benen?

Det tar faktiskt bara en minut att gå hemifrån mamma till mig. Två på vägen från mig till dem, men det är bara för att det är uppförsbacke härifrån.

Nu har jag varit jätteduktig och ringt fastighetsskötaren och sagt till om lite grejer som behöver fixas. Viktigast var pluppen till tvättstugan som inte funkar. Visst, jag bor fem minuter från mamma och kan gå dit och tvätta om jag vill, men hur vuxet och självständigt känns det på en skala?

Nu ska jag återgå till bokupppackandet - ville bara berätta lite om mina framsteg i fixandet här hemma.

Det är tråkigt att möblera om själv. Och bokhyllorna är tunga fastän de är tomma.

Nej nu jävlar ska det möbleras här. Måste även packa upp alla böcker som står och skräpar i sina kassar mitt på golvet. Om familjen och släkten ska komma hit på tårta på lördag måste det ju faktiskt se i alla fall lite respektabelt ut här. Att fortfarande ha saker i kassar överallt efter två veckor är lite pundigt..

Jag somnade med datorn, fortfarande påslagen, i sängen. När jag vaknade såg jag ett mail från AW - "Jag hade hemskt trevligt med dig i lördags. Du är väldigt söt."

Det är när sådant händer som man bara vill kasta H och alla jävla bekymmer han skapar, långt åt helvete in i skogen. Men det går inte. Inte än.

B är den enda av mina kompisar som förstår mig, vilket lett till att jag hellre pratar med henne om H än med andra, och att hon den stackarn väl håller på att få skavsår i öronen.. Förlåt B, men du vet att jag inte kan sluta.

AW är faktiskt en väldigt söt kille, och trevlig. Varför kan jag inte ge söta och trevliga killar som ligger lite närmare mig i åldern en chans? Samma sak med K-M. Nej, dum som jag är vill jag visst hellre ha en kille som är på tok för gammal, alldeles för skäggig och tatuerad och som förmodligen dödat en hel del hjärnceller i sin glada ungdom. En som dessutom vägrar växa upp.

Vad är det för fel på mig? Vad är det för fel på kärleken?