Ännu en kväll på msn med H. Vad är det som händer? Jag fattar ingenting.

Det är ju inte så att jag tror att han plötsligt blivit tokkär i mig bara för att han vill prata lite. Men jag undrar ändå lite vad det är han håller på med. Det hade ni också gjort om ni var jag..

Man kanske skulle preparera sig med lite hostmedicin så det blir lite mer sömn under natten som nu kommer än under den som var.. Sov nämligen bara två timmar i natt, eftersom jag höll på att hosta lungorna ur mig. Hade i och för sig tagit hostmedicin då också. Den brukar vara jättebra (förutom att efedrinet ger mig stööörd jävla hjärtklappning och i kombination med morfinet gör mig lite yr och skakig. Klenis man är..) men nu har den varit helkass. Jag funderar på om det är för att det är så dammigt här? Har vädrat täcket idag, nu ska jag skaka kuddarna på balkongen lite tror jag, så blir det storstädning imorgon efter jobbet (japp, det är TYVÄRR imorgon jag börjar jobba igen).

Fast jag hostar ju faktiskt när jag inte är hemma också. Men det är ju här det är värst. Tror jag sover på soffan i natt (igen).

Har du hört Metric någon gång? Ett kanadensiskt indieband med underbara Emily Haines i spetsen.

Inte? Ge dem en chans i så fall. Emilys röst är to die for. Har lyssnat den senaste timmen, och samtidigt undrat varför var det så länge sedan jag lyssnade på dem?

"Somebody put me back in school I forget everything I used to know
How to leave the boy behind, without having to watch him go, oh
Infidel to die for, what I am doing
Will happen in the morning when the mirror won't recognise me
He knows a certain gesture
When we're loving, to ask each other,
"Do you want it? Do you want me?"
I want it, It is you
You are where I want to be"

Ur The Twist... som är en väldigt bra låt, faktiskt.

Intervjun gick väl okej, tror jag. Hoppas jag. Värre var det med samhällskunskaps/nyhetstestet som var på typ 10 sidor och jag mig ångest och huvudvärk.

"Vem är ledande världsetta inom damgolfen just nu?"

"Hur gör man om man vill ändra en grundlag?"

"Hur många barn föddes i Stockholms län sommaren 2007?"

Vad fan har det med saken att göra? Tror ändå att jag lyckades pricka in det mesta.

Om en halvtimme ska jag gå hemifrån. Snälla, håll tummarna för mig idag. Kvart i två börjar den, intervjun till min drömutbildning, och jag måste måste komma in. Jag vet inte vad jag ska göra i höst annars. Aldrig i livet att jag fortsätter på jobbet.

Mamma och pappa var över på en fika innan, för att peppa mig, och för att de tror att jag alltid sitter hemma och gråter och är suicidal.. Konstigt att de aldrig märkte när jag mådde dåligt när jag bodde hemma, men tror (för de vet ju inget) att jag är deprimerad när de träffar mig typ en gång  i veckan.

Ska inte tänka på igår. Ska inte tänka på H, inte på det jävla Popsnöret, inte på att jag kanske är kär eller kanske inte kan bli det. Det tar vi sen. Nu gäller det. Nu.

Kan inte sova. Kan verkligen inte sova.

Grejen är, att det kommer kännas lika överjävligt igen imorgon (eller rättare sagt idag) när jag vaknar och tänker på H, och på Popsnöret, och på alla chanser jag sumpat i mitt liv.

Och sedan ska man försöka ta nya friska tag i alla fall för en stund och charma järnet ur intervjuarna från utbildningen som jag förhoppningsvis får börja på i höst. Försöker tänka positivt, och tar då faktiskt lite hjälp av H, som sa att Du e ju ändå J!! Du kommer att slå dem med häpnad serru!!

Vi får väl hoppas det..

En lång konversation om svåra och jobbiga saker, om oss, om att det alltid blir som det blir.

"Att du alltid lyckas... Charmig som...ja, saknar ord. Du får i alla fall alltid till det! Förstår mig bara inte på dig...eller vad du gör med mig...SUCK!"

Det kommer ju från rätt käft.

Sedan ringde han. Det kändes konstigt att höra hans röst. Så nära men ändå så långt borta. Jag kommer inte säga att det är oförnuftigt, jag har lagt ned det, jag har gett upp. Det är ingen idé att tänka så, för när jag ser dig på stan, på krogen.. då är det kört.

Säger han, H, att han lagt ned sitt logiska tänkade? Har jag en chans? Vill jag ha det? Orkar jag försöka? Och skulle jag vilja och orka försöka - skulle det vara för att jag fortfarande vill ha honom, eller för att jag inte vill tänka på Popsnöret?

Hela jag är ut och in. Jag kan inte tänka.

"Du blir ju ändå bara besviken på mig i slutändan ändå, right? Crazy det här...Hur länge har vi hållt på nu? 7, 8, 9 månader? "

Ja, säg det.. trodde inte du höll koll på det. Trodde det bara var jag. Trodde inte att du orkat lägga på minnet att jag över huvud taget existerar.. Du säger att du inte är eller kan bli den jag vill ha - fattar du inte att du hela tiden var den jag ville ha? Den som jag aldrig kommer glömma. Aldrig riktigt kommer komma över.

Jag vet inte om man kan kalla oss för en kärlekshistoria. Världens konstigaste kärlekshustoria kanske. Eller så är det bara tragiskt.

Det här blev säkert helt osammanhängande och så men jag orkar inte läsa igenom det just nu. Trettio minuter på telefon med H är omskakande nog.

Som vanligt lyckas H förvrida huvudet helt på mig.. Men kom hit då? För det är ju så allt kommer sluta ändå..

För en vecka sedan hade jag vetat precis vad jag skulle göra.. Strunta i honom. Koncentrera mig på Popsnöret. Men han verkar ju ha typ.. fått psykproblem. Så jag känner nästan för att dra iväg och träffa H, bara för att.  Bara för att då kommer allt ordna sig, med Popsnöret. Eller kanske i alla fall i mitt huvud. Det kan ju inte bli värre i alla fall..