Egentligen borde man väl försöka hitta någon som är som man själv. Lika rädd, lika ensam, lika snurrande tankar, hela hela tiden något som kryper under skinnet. Men var hittar man en sån? Och förresten, man ska ju aldrig leta, för då går det åt helvete. Men det gör det å andra sidan alltid ändå.

Det måste vara någon som är smart. Och som har bra musiksmak. Jag kan inte med killar som bara lyssnar på skit. Om man frågar någon vad den gillar för musik och den svarar "The Voice" eller något (eller någon radiokanal över huvud taget, det är en RADIOKANAL inte en genre. Om jag inte får kalla den genren för skit vill säga). Kanske skulle leta på en festival? Synd att jag missar alla den här sommaren eftersom jag har fullt upp med jobbet. Tänker dock inte missa Popaganda i augusti, det är inbokat sedan länge. Och nära hem.

Han har skaffat en bil och en tjej. Jag vill mest bara dö. Men samtidigt vet jag att det hittills aldrig hållt länge mellan honom och någon över huvud taget sedan vi träffades.

Och när fan träffade han henne? Det var ju inte alls länge sedan han ringde och saknade mig och ville träffa mig och blaha blaha (ni kanske minns?). Så, egentligen, hur seriöst kan det här vara? Försöker intala mig att det inte kommer hålla. Men.. tomheten, kylan, hålet, jag känner inom mig. Jag vet inte. Kanske spyr jag snart.

FAN hela mitt inlägg jag skrev försvann. Bloggagratis fuckar sig tydligen fortfarande, liksom de gjorde i morse då jag nästan höll på att slakta datorn när ingenting funkade.

Gör det nytt försök senare, orkar inte nu.