Egentligen borde man väl försöka hitta någon som är som man själv. Lika rädd, lika ensam, lika snurrande tankar, hela hela tiden något som kryper under skinnet. Men var hittar man en sån? Och förresten, man ska ju aldrig leta, för då går det åt helvete. Men det gör det å andra sidan alltid ändå.

Det måste vara någon som är smart. Och som har bra musiksmak. Jag kan inte med killar som bara lyssnar på skit. Om man frågar någon vad den gillar för musik och den svarar "The Voice" eller något (eller någon radiokanal över huvud taget, det är en RADIOKANAL inte en genre. Om jag inte får kalla den genren för skit vill säga). Kanske skulle leta på en festival? Synd att jag missar alla den här sommaren eftersom jag har fullt upp med jobbet. Tänker dock inte missa Popaganda i augusti, det är inbokat sedan länge. Och nära hem.

Han har skaffat en bil och en tjej. Jag vill mest bara dö. Men samtidigt vet jag att det hittills aldrig hållt länge mellan honom och någon över huvud taget sedan vi träffades.

Och när fan träffade han henne? Det var ju inte alls länge sedan han ringde och saknade mig och ville träffa mig och blaha blaha (ni kanske minns?). Så, egentligen, hur seriöst kan det här vara? Försöker intala mig att det inte kommer hålla. Men.. tomheten, kylan, hålet, jag känner inom mig. Jag vet inte. Kanske spyr jag snart.

FAN hela mitt inlägg jag skrev försvann. Bloggagratis fuckar sig tydligen fortfarande, liksom de gjorde i morse då jag nästan höll på att slakta datorn när ingenting funkade.

Gör det nytt försök senare, orkar inte nu.

Har köpt Valerina, som jag testade igår när jag skulle sova. Det hjälpte inte alls, men jag tog bara två - man kan ta upp till fyra stycken. (Valerina är för den som undrar ett receptfritt naturläkemedel som hjälper vid insomningsproblem). Hoppas att det funkar bättre i natt. Minns knappt när jag sov en hel natt ostört.

Det blir lite dåligt med uppdatering nu när jag är hos brorsan, hinner inte sitta vid datorn så mycket. Dessutom har han inte trådlöst internet, och har bara en nätverkssladd så det är lite krångligt. Har i alla fall min egen dator med mig.

Håll tummarna för att jag ska få lite sömn i natt. Jag behöver det. Bara två dagar kvar på jobbet så är jag ledig helgen sen. Hoppas att strejken hinner ta slut tills dess så att man kan ta sig hem igen. Jag längtar.

Jag vet inte hur länge till min kropp orkar med det här jävla jobbet. Kunde knappt resa mig i morse, har så ont i ryggen. Det är värre nu än vad det varit tidigare.

Tragiskt, jag vet. Jag är tjugo år gammal, men lika ledbruten som 57-åringarna som jobbat på långvården i 40 år. Snart pajar min rygg. Snart pajar min nacke. Snart pajar mina knän helt. Snart är min hjärna så fuckad att den pajar också.

Känner mig så omotiverad att gå till jobbet. Jobbar i alla fall bara fem timmar, och det tillsammans med en av mina favoritkollegor, en timmis som pluggar till läkare. Vi har jättekul ihop, så det kan ju ändå bli en okej kväll. Även om jag mest har lust att krypa ned under täcket på min madrass på golvet i lilla brorsonens rum (mellan en spjälsäng, ett lektält och en trehjuling) och fortsätta läsa läsa läsa och slippa tänka på den riktiga världen.

H har träffat någon. Popsnöret ska på Arvikafestivalen, och har säkert också träffat någon. Golfaren vill uppenbarligen inte ha sex med mig. Varför kan jag aldrig behålla en kille? Och varför har jag så svårt att träffa någon ny? Jag menar, de vet ju inte som ni gör, att min hjärna är fylld med ett virrvarr av psykade tankar. Jag är rätt bra på att dölja det utåt. Så vad är de så jävla rädda för?

Jag är faktiskt rätt snygg. (Jag menar, hur tror ni annars att jag fått någon på kroken från början?). VARFÖR FUNKAR DET INTE?