Jag mådde illa bara av att veta att vi var i samma stadsdel, samtidigt. Bara ett par kvarter från varandra. Det hade tagit en halvtimme att shotta mig aspackad, fem minuter att gå dit, en sekund att hitta honom, och två minuter att förolämpa hans tjej, bli tomatröd i ansiktet och inse att mitt liv är över, och sedan springa därifrån, snubbla i trappen och gråta hela den 20 minuter långa vägen hem.

Bäret sover hos mig i natt. Kanske kan jag sova lite bättre när jag hör hennes andetag från soffan. Kanske slipper jag drömma om alla jävla killar. Kanske.

Den där drömmen, den förföljer mig fortfarande. Hade svårt att somna om, och när jag gjorde det sov jag kasst. Det är jag visserligen van vid, att aldrig få en god natts sömn. Men jag trodde att jag slutat drömma om honom.

Och att sedan, när man vaknar på morgonen, få ett sms av honom, där han gör reklam för sin fåniga jävla klubb, det är som en käftsmäll. 

Fy fan vilka mardrömmar. Kan inte ens beskriva dem, vill inte. Vill inte tänka. Han är där, han jagar mig fortfarande i drömmen, fastän han i verkligheten har henne, hon den där. Hon som gör att jag bara vill ge upp allt, allt, allt. Och så har hon ful stil, och säkert dålig musiksmak. Hon ser ut som en med dålig musiksmak.

Tydligen har han dålig smak, som valt henne. Henne, men inte mig.

Jag fattar inte. Och varför kan jag inte bara glömma bort dem, henne, och honom. Varför kan jag aldrig lämna H bakom mig på riktigt?

Jag har så jävla ont i magen.

Jag hade faktiskt riktigt trevligt. Det var inte jättemånga som dök upp, men vi var i alla fall en tretton-fjorton stycken (dock inte alla på en gång) som drack rosé, käkade pizza och snackade skit i Vasaparken.

Kanske borde man försöka umgås mer med folk, och sluta gräva ned sig så mycket. Man kan ju i alla fall testa. Men det vete fan om det går, jag är nog bortom all räddning..

Idag ska jag ha roligt. Vi ska äntligen ha parkhäng med alla sommarvikarier (och jag) efter jobbet. Jag hoppas verkligen att många dyker upp, för alla jag pratade med när jag kollade upp om folk var intresserade verkade positiva. Det är första gången jag organiserar något såhär.

Och så får vi hoppas att vädret håller..

Det är något som känns konstigt. Jag vet inte vad, men det är som att allt bara virvlar runt omkring mig, och i mitt huvud bara flyger tankarna bara runt.

Kan någon rädda mig från mig själv?

Jag gjorde det. Jag är nu officiellt patetisk.