Lilla O har inte uppdaterat sin blogg sedan natten mellan torsdag och fredag, så jag har ingen aning om hur det är med honom.

Det känns som att jag med mitt jävla martyrskap inspirerat honom på något sätt. Jag hade, i alla fall enligt min mamma, en tonårskris som började när jag var tolv, och slutade några månader efter studenten. Hon sa att det väl var guds sätt att ge igen för att hon haft två så lätta tonåringar innan - att det var därför hon fick en trulig, överkänslig tjej som åkte en ständig känslomässig bergochdalbana. 

Jag flippade aldrig ut och rymde, eller söp och rökte och höll på. Jag var inte så utåtagerande. Mer inåtvänd, det har jag alltid varit. Är min bror som jag? Han verkar ju ha jordens tuffast period just nu.. Kärleksbekymmer, kärleksbekymmer..

Jag är sjukt mätt. Pallrade mig iväg till centrum och handlade för ett par timmar sedan. Tänkte att det ju är bättre att jag äter en massa mat än att jag käkar godis eller chips.

Lagade en pastagratäng med bacon och åt jättemycket. Supergott. Jag är faktiskt en gud på att laga mat. Jag borde egentligen inte ha några problem med att behålla en kille - jag kan laga mat, baka, ta hand om. Jag är hur bra som helst.  Problemet är bara att ingen annan fattar det..

Mamma var här igen, och hjälpte mig att bära tillbaka syrrans stolar (som jag lånade för 1½ månad sedan när jag hade inflyttningsfest...) och slänga de sista kartongerna från flytten.

Hon var här igår också, och plockade undan grejer, diskade, letade döda insekter.. Jag hade aldrig orkat ta tag i städningen utan henne. Hon dirigerade mig, sade åt mig att vika tvätt, kasta skräp, sortera smink och smycken. Jag är inne i en period när jag är otroligt tafatt och inte orkar ta egna intiativ. Så tack mamma. Tack för hjälpen. Tack.

Sörjer ännu en sumpad chans genom att äta fyra sorters Ben & Jerrys med extra kola- och banan/chokladsås och titta på fåniga amerikanska tv-serier.

Oj, det var länge sedan jag kom hem såhär sent. Eller ska man kanske säga tidigt?

Det blev inget Trädgården för vår del, för vakten började tjafsa om att jag inte är 21. När blev det ett problem? Exakt samma kille släppte in mig utan krusiduller senast jag var där - och då även mitt sällskap som bestod av tre 19-åringar..

Kvällen/natten blev ändå lyckad. Jag och Bäret åt först middag och såg på tv på Söderkällarn,  och sedan drog vi ut till en kompis kompissom bor typ ute i skogen. Där spelades det ölspelet, lektes "jag har aldrig" och pratades. Hur trevligt som helst, med delar av gänget vi festade runt rätt mycket med sommaren för två år sedan.

Särskilt trevligt var det faktiskt att träffa Esteten, en kille som jag strulade med på en fest för hur länge sedan som helst, och som gick i samma skola som jag. Lite emo, estet som han är. Eller var, jag vet  ju inte riktigt hur han är nu. Han är i alla fall väldigt bra kompis med min kära vän Borgaren (som jag berättar mer om en annan gång). Vi satt och sneglade på varandra nästan hela kvällen. När vi gick förbi varandra lät vi händerna snudda. Men ingenting mer hände.

När vi delade en taxi till centrum, tillsammans med Bäret och Borgaren tog han min hand. Jag bara log - det var så mysigt. Vi gick till Statoil och handlade i nattluckan - men sedan kom killarnas buss tillbaka ut till vildmarken. Vi kramades hastigt, och sedan försvann de. Fuck.

"Nu har du fan sumpat den här chansen också" sade Bäret. Uppmuntrande, verkligen. Men hallå, newsflash -jag sumpar alla mina chanser.

SJUUUUKT stressad. Ska springa till bussen nu - Trädgården ikväll!

Var lite småhungrig så jag gick ut i köket för att göra något ätbart. Vad ser jag då på utsidan av skafferidörren, om inte ännu en sådan där djävulusisk tvestjärt!? Jag tror jag dör. Smashade ihjäl den med ett reklamblad och började spraya Radar i hela lägenheten. Jag dör nog, som sagt var, själv på kuppen.

Funderar på att fråga lilla O om han vill vara hos mig ett tag. Det är väl i och för sig inte jätteskönt att sova på soffan, men han behöver nog lite miljöombyte, och jag behöver en personlig insektsdödare. Och förresten så är min soffa faktiskt jävligt skön. Fråga bara Bäret, henne får man knappt upp ur den när hon är här..

Måste skriva det här medan jag kommer ihåg. Det verkar säkert lite konstigt, men det struntar jag i.

Såg en kille på tunnelbanan, vi satt mittemot varandra, och det kändes någonstans nästan som att jag kände honom. Fast jag vet att jag aldrig sett honom förut.

Han var väl i trettioårsåldern (och efter H så räknar jag faktiskt killar över 30 som killar) och höll ett par nycklar i handen. Han verkade allvarlig, grubblande. Hakan i handen, tittade ömsom in i den blanka fönserrutan, ömsom på medpassagerarna. Ja, det gör väl förstås de flesta när de åker tunnelbana. Men jag vet inte, det var något bara. Fånigt. 

Han klev av vid Centralen, och jag såg honom gå sakta genom folkmassan på perrongen. Han var fin på något sätt. Honom ser jag aldrig igen.