Jag kollade in en gammal kompis/klasskompis blogg för en stund sedan, och jag trodde fan jag skulle kräkas. Okej, visst, grattis, kul att du och din flickvän är jättekära och lyckliga. Men måste du skriva endast och enbart om det, och berätta hur ledsen du blir när hon går till jobbet eftersom det då dröjer fem timmar tills ni ses nästa gång?

Han har en töntig, smörballad som bakgrundsmusik, och gör små hjärtan, <3, runt vartenda jävla ord. 

"Herregud, jag blir GALEN...Hon är den vackraste människa jag någonsin sett, hennes personlighet, hennes skratt gör livet värt att leva, Älskling, Utan dig är mitt liv meningslös<3<3 Varje morgon jag tvingas lämna dig så spricker mitt hjärta av saknad och jag TÄNKER på dig konstant!!!"

Någon mer som vill spy?

Nu ska jag lägga mig i badet en stund, med Nirvana på högsta volym. Jag älskar mitt badkar - och ännu mer älskar jag Kurt Cobains röst.

Det var ett tag sedan jag hade min senaste Nirvana-period. Eller ja, inte  ett så långt tag sedan, men några månader. Lyssnarlusten slår över mig några gånger om året. Nu är det tydligen dags igen.

Nirvana är... ja, Nirvana. Ah. 

Jag skiter i hur klyschigt och mainstream en del tycker att det är. I love it.

Jag bara måste lägga upp en till låt. Det här är inte Stars bästa låt, men de bästa sparar jag till andra tillfällen. Den här är den som passar just nu.

We will always be a light

You can see it on the surface

We will always be a light

You can see it from the surface

We will always be a light

I'm so ugly, but that's okay, 'cause so are you

We broke our mirrors

Sunday morning is everyday for all I care

And I'm not scared

Min potentiellt nya arbetsgivare ringde precis upp mig. Jag ska dit klockan ett imorgon, vilket passar alldeles utmärkt eftersom jag har föreläsning till tolv och det tar en halvtimme att åka från skolan till bokhandeln (som jag inte tänker berätta vart den ligger än).

Jag vet att jag har sagt det här i typ hundra liknande situationer den senaste tiden, men snälla håll tummarna. Håll tummarna som fan.

Jag är så trött och nere idag, så att jag nästan känner mig sjuk. Jag hatar sådana dagar. Jag har inte ens tagit upp boken ur väskan, inte läst en rad. Jag har inte pluggat ett skit idag. Jag orkar inte. Men jag läste faktiskt så mycket igår att det inte är någon fara. Plus att jag har en timmes resväg till plugget, så jag hinner läsa då också.

Looking for trouble and reactions allt the time,

like a teenage kid it makes me feel alive

I ask my mother: does peace come along with the age?

"no restlessness grows worse day by day"

Jag borde plugga. Jag orkar inte. Jag har ingen lust att läsa.

Pratade med Systerysters kompis som har en bokhandel. Han skulle ringa upp, tyckte att jag ska komma och provjobba nu i veckan. Det är en heltidstjänst. I så fall så skiter jag i filosofin, om jag skulle få det. Men chansen är väl inte alltför stor. Ni kan ju hålla tummarna ändå.