Jag har inte träffat henne på evigheter, förrän i dag. Vi har inte ens pratat. Snart ska vi ses, jag ska precis springa iväg till bussen. Det känns konstigt, ovant, fast vi sågs varje dag förr. Men samtidigt... bra. Det känns lite som en lättnad.

Jag tycker inte om Veronica Maggio. Men den här låten, den tycker jag om.

Hjärtat brinner, jag springer, stannar när du märker att jag förföljer dig

För mycket vatten ska rinna under många broar innan jag glömmer dig

Jag måste stoppa dig, stoppa dig, stoppa dig

Jag tänker stoppa dig, stoppa dig

Stoppa dig, stoppa dig, jag tänker stoppa dig

(Fast efter ett tag ser ordet stoppa ganska fult ut. Det ser skitlöjligt ut.)

Ska tillbaka till doktorn på måndag och ta fler prover, eftersom man inte får ha ätit sedan kvällen innan. Ska kolla blodvärden, sköldkörteln och en massa andra grejer. I dag kunde de i alla fall konstatera att jag har ett virus i halsen, som jag fått de senaste dagarna, och att det inte är därför jag mått så dåligt. "Stanna hemma några dagar och ta det lugnt och vila ut viruset" sa de. Eller hur. Som att man har råd att göra det...

Snart dags att åka till jobbet. Tur att det bara är 5 timmar, så jag kan åka hem och sova sen.

Jag lyckades få en tid på vårdcentralen nu på förmiddagen. Det är bra, för då hinner jag dit och ta alla prover och grejer innan jobbet. Jobbar med Pastorn ikväll, på avdelningen som jag jobbade heltid på i nästan ett år. Han är jätteglad att vi ska jobba tillsammans, det var jättelänge sedan vi gjorde det. Här om dagen hade han försvarat min heder inför samordnarna och sagt att de vill ha tillbaka mig till avdelningen, att jag alltid är välkommen där och att jag är den bästa de har haft, och att kärringarna (inte mitt ordval, men det är sant) som snackat skit bara är dumma i huvudet och avundsjuka.

Det känns rätt bra att veta att någon ställer upp så. Att något på det stället, som är fullt av skitsnack och intriger, faktiskt bryr sig om en på riktigt.

Jag har sådan fruktansvärd huvudvärk, har haft det till och från - mest till - i ett par veckor. Har inte haft råd att gå och kolla upp det, och egentligen inte lust heller, men nu har GF satt in pengar åt mig för att jag ska kunna göra det. Hon säger att jag måste, innan det blir värre. Just nu är det riktigt illa, det känns nästan som att jag ska dö.

Jag vill förstöra allting vackert. Jag vill krossa det så det blir lika fult som jag känner mig inuti.

I dag har jag i alla fall tagit tag i något... Städat hela lägenheten, snackat med fastighetsskötaren om ett trasigt dörrhandtag och bokat in min på några pass på jobbet till nästa vecka. Jag kan vara jätteeffektiv, en liten stund. Sedan rasar jag samman igen.

Nu ska jag åka ut till GF i Solna och få lite kärlek från småkusinerna, samt hemlagad middag. Sedan ska jag åka hem till min ensamhet och mitt mörker igen.

Det gör ont för varje hjärtslag...